Varför har folk så förbaskat bråttom?

Folk köper valpar mest hela tiden, det är vardagsmat - och ett av höjdpunkterna i mitt jobb är att jag får träffa så många härliga hundar under valp och unghundstiden. En hunds första år för mig ska handla om att bygga upp en relation tillsammans med sin ägare, lära sig vikten av samarbete, ha roligt, lära sig hundspråk m.m.
Så många verkar ha så fruktansvärt bråttom med sina hundar, och envisas med att lära in tusen tricks, stå på tävlingsbanan på dagen när hunden får tävla - och det verkar inte som att hundarna får vara hundar särskilt länge?

Varför envisas man med att träna in ställande under gång, fjärrdirigering, apportering med höga krav - och tränar i 10-15-20 minuter i sträck, med valpar under fem månader?! Det är för mig en stor gåta.
Visst, många gånger står ni där med hundar som är "tävlingsredo" vid 10-18 månaders ålder, men era hundar har aldrig lärt sig vikten av passivitet eller kan klara av att koncentrera sig i närheten av andra hundar?

Hur prioriterar egentligen folk när de lägger timmar på en perfekt apportering, men har en hund som inte klarar av att vara passiv i skogen där jakten ska ske?
Eller har en hund som har ett helt självständigt slalom vid 10 månader, men har en hund som inte kan hantera att andra hundar kör agility?

Alla hundar utsätts för daglig stress, och de flesta individer mår inte dåligt av måttlig stress. Men när hunden är mellan 7-10 månader, och dag efter dag blir utsatt för agilityträning, fjärrdirigering, träning på brukshundsklubben full med andra hundar - nästan varje dag.
Då blir det för mycket och då kan binjurarna anpassa sig till att ligga på en högre nivå av produktion av stresshormoner. När binjurarna väl har vant sig vid att ligga på en högproduktion så har vi en hund framför oss som både är överstimulerad, och som får svårt att slappna av, blir lättirriterad samt får ett häftigt temperament.

Läs verkligen vad det står nu, och inte vad ni vill att det ska stå. För självklart menar jag inte att jag tänker sitta hemma med min unghund (när den väl kommer) för att den inte ska utsättas för stress. Men det är en väldig, väldig skillnad på att TRÄNA och på att VARA.

Många säger dessutom att "vi bara leker fram det", vilket moment det än handlar om - "det är inga krav alls i träningen, han är ju bara valp/unghund". Fantastiskt säger jag, härligt. Men vad händer när valpen inte gör som du vill i träningen?
Belönar du ändå? Nej, oftast inte - utan du belönar bara när hunden gör rätt? Du sätter med andra ord ofta mycket högre krav på en valp än du tror. Frustration växer i en valp också, när belöning uteblir - och onödig stress uppstår.

Och nä, bara för att du har en unghund eller en valp som kan saker betyder inte det att du behöver känna dig överdrivet träffad. Men tänk efter, det är allt jag ber om.
När jag kommer ut och tävlar med min hund, så vill jag kunna göra det i många, många år och inte behöva tänka på att hunden kommer att gå in i väggen eller ta ut sig fysiskt i förtid.

Passivitet, hundmöten, kontakt, hantering är ingenting som är svårt att träna, men det som detta inlägget egentligen handlar om är väl att folk väljer att prioritera bort dessa vikiga bitar, för de har så himla bråttom med att lära in moment som man kan lära in när som helst under hundens liv?