Nyårsplanerande.

Vi har gjort en helomvändning och bestämt oss för att inte åka till landet för att fira där. Det är bra att vara där under dagen, men med tanke på att det inte finns någon värme där så måste man elda i spisen hela dagen kvällen och natten. Stella blir jätterädd när hon är inne för det knäpper så mycket i brasan, inte alls lika farligt som smällarna men ändå.

Istället kommer vi vara hemma hos Emmas föräldrar i Billdal. I Emmas källare har de ett nästan ljudisolerat rum, där Stella kommer att kunna vara, och jag sitta med henne med mitt champagneglas :-) Så det kommer att bli trerättersmiddag där i form av moi, Sara, Emma, Sofia och Celia till efterätten. Darlingen skall dessutom bli våran eventuella chaffis under kvällen - om vi nu ska någonstans efter tolvslaget. Det är inte något vi bestämt än. Det beror lite på hur festerna tar sig vi är bjudna till och även såklart hur det går för Stella.

Så nu måste jag tänka om lite gällande klädval. Jag får stryka följande: långkalsonger, jeans, mysbyxor, linne, polotröja, tjocktröja, jacka och elva par strumpor. (Ja, jag hade planerat att ha på mig allt) Och istället dra fram något lite glittrande ur garderoben. Hrm, som alltid känns det som att man inte har ett enda klädesplagg att ta på mig... Men en sak är bra - Jag har precis gjort fransk manikyr! :-)

Celia har varit här en liten stund och glott på TV med mig, och druckit sockervatten (nej, det kan knappt räknas som te Celia) Hon åkte för en stund sedan och nu ska jag, Emma och Sara iväg och inhandla allt som krävs för en nyårsmiddag!

På återseende kära vänner.

Drömmen om framtiden.

Jag har aldrig sovit så dåligt om nätterna som jag gör nu. Jag har först svårt att sova när jag går o lägger mig, när jag väl somnar ligger jag bara och drömmer mardrömmar och obehagliga drömmar fram till morgonen. Detta var ett faktum även inatt... Vid sju tiden vaknar jag och när jag sen somnar om, ja då sover jag ganska bra. Drömmer oftast lite trevligare då också.

Imorse drömde jag om ansökan till PHS och att Hans Delling var den som skulle hjälpa mig komma in. Jag red en stor mörkbrun valack som liksom levde sitt eget liv, ja hästar lever såklart alltid sina egna liv, men den här var lite människolevande på något vis. Fråga mig inte varför man skulle rida som antagningsprov, så var det bara. Kommer ihåg att det var en terrängbana vi skulle rida, i ström, och en av mina "konkurenter" var någon som red på ÅRKs gamla ridskoleponny Nalle... Jag var även ute och sprang mina två kilometer också, UNDER tio minuter. Så jag kom in... Tror jag i alla fall.

Funderar på vad som står skrivet i stjärnorna för mig. Kommer jag att passa på Polishögskolan? Ska jag satsa på att utbilda mig till Hundinstruktör istället, mer nu på en gång? Jag vet ju vad jag vill jobba med inom polisen... Kan liksom inte få fast om jag verkligen passar som polis, är det yrket för mig eller är det hundförare i allmänhet jag ska bli? Argh, gud att allt ska vara så svårt.

Vad hade mamma sagt åt mig att göra?

Mammas viloplats.

Idag har vi varit på Västra kyrkogården och tittat ut mammas sista viloplats.

Det är ett jättevackert område, med björkar som växer i en sluttning. Ett träd växer nästan precis bredvid graven och det ska till våren sättas en ny häck precis bakom gravstenen - och ja, det känns så bra som det kan kännas.

Mamma får en vacker sista viloplats.

Vi har även bokat datum för begravningen, det blir torsdagen den 15:e januari, klockan 11 i Oscar Fredriks kyrka i Masthugget/Linné. Vi håller på och planerar begravningen, minnesstund och allt som hör till nu i dagarna, det är ett ansträngande arbete men jag antar att det är en process man måste gå igenom i sorgen det också.

Nu ska jag ta min pappa och min hund och bege mig ut på en promenad i en vackert frostat Slottskogen.

Himlens vackraste ängel

En till dag att bocka av.

En dag till är nästan avslutad som kan bockas av i almanackan. Känns som att varenda dag är en pina, något man bara måste kämpa sig igenom.
Jag, Pappa, Sara och Alice åkte till Heden och snörade på oss skridskorna i förmiddags och åkte runt i drygt en timme. Hade hur roligt som helst. Jag trodde inte att man skulle glömma bort hur man åker skridskor, inte på det sättet som jag hade gjort. Jag trodde det var som skidåkning, jag har inte åkt på några år - men jag vet att jag fortfarande kan! Men jag var verkligen som Bambi på hal is, fan va det suger att stå där och steppa runt på isen, vara nära på att ramla varenda sekund när femåringar med hockeyklubbor bara fräser förbi en!
Men efter en stunds åkning blev det lite bättre i alla fall - stjärnor på is here I come! (nästan)

Sen knödde jag mig in på Gina tricot och fick tag på tre tröjor, en lite tjockare och två tunna. På rea dessutom. Hur bra som helst. Jag och Fredrik tog en promenad till Change och jag hittade en BH, och fick ett par trosor av Fredrik! Hur snällt som helst.
Var jobbigt att stå där i provrummet och byta sig upp och upp hela tiden. Jag har gått o trott att jag har 75E i storlek, men jag har provat en H-kupa idag som var för liten. Det är inte normalt. Berodde lite på modell också såklart, men ändå helt sjukt. Jag måste gå ner typ 50 kilo i vikt eller något och hoppas att tuttarna följer med.

Nu sitter jag och sniffar i luften, Sara och Pappa lagar världens godaste Torsk i sweetchilisås gryta och det vattnas verkligen i munnen på mig.
Efter middagen ska vi bort till Bergakungen och gå på den nya filmen med Hugh Jackman (hot hot hot) Australia. Ska bli himla mysigt.

Hon håller mig sällskap.

Ikväll är det bara jag och Chillistumpan hemma. Emma är hemma hos sin familj och hunden har jag leasat ut för hennes eget bästa. Hon är hemma hos pappa och systrarna i Linné, där det är mycket lugnare och tystare för närvarande. Här hemma smäller ungjävlarna fyrverkerier och smällare varje minut. Det blir värre och värre för varje kväll och jag är så tacksam att hon inte är här ikväll, de har smällt något så in i helvete och jag hoppar till varenda gång. Är rädd att min hund får en hjärtattack en dag.

Monstret somnade i mitt knä igår kväll och var allmänt kelig, sen fick hon ett utbrott och bet mig i fingret och cpade loss. Jag blev lite arg på henne, när hon låg kvar där med öronen bakåtstrukna och tassarna kvar kring min arm. Men det såg verkligen ut som om hon skämdes, och efter några sekunder börjare hon smeka sitt huvud mot min hand igen. Hon är konstig min katt.

Tog mig ut bland folk en stund idag, var inte en jättebra ide om man ville undvika folk men jag gjorde ett riktigt kap inne på Accent. Där jag fick tag på tre jättesnygga läderhandväskor för sammanlagt 350 spänn. Helt galet! Märkesväskor dessutom - två av tre.

Så nu jag bytt ut min gamla svarta väska som jag köpte på h&m för 150 spänn för säkert nästan två år sen.

Jag har varit på väg..

Jag har varit inne på bloggen mycket det senaste, utan att ha skrivit ett endaste inlägg. Jag har en del grejer jag har velat få ner i skrift, bilder och händelser jag känt att jag velat publicera. Jag har haft öppet Inlägg - Skapa sidan och börjat skriva några rader tom, men sen är det som om allt bara rinner av mig.

Nu var det påväg att rinna av mig igen, fick ta en liten tänkarpaus. Om jag bara får iväg några inlägg så kanske det flyter på bättre snart igen. Jag behöver blogga, för att gå vidare, det är det jag gör. Men det har varit svårt att bara sätta på datorn ibland.

De senaste dagarna har varit konstiga. Första julen utan mamma och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga. Det känns som att hon är på väg hem, som om jag kommer få se henne när som helst - trots att jag vet att det inte är så.

Det har varit svårt att hitta julstämning iår, inte så konstigt. Men jag har tappert försökt ändå, fick bakat en del julgodis, både på egen hand och med hjälp av Sara och Emma.

Var upp över öronen lycklig när jag fick med mig Celia på Jul på Liseberg.

Det är dags att lämna kokongen.

Sedan i måndags har vi levt i en liten kokong här i pappas lägenhet i Linné. Jag, pappa, Sara, Alice och så Stella då så klart. Ingen av oss har gjort många knop utan vi har bara spenderat tid med varandra. Jag och Sara hostar och har oss och jag snorar ut fem liter i minuten.
Idag tänkte jag dock åka hem, ska träffa Emma för första gången på över en vecka. Känns hur konstigt som helst att inte ha träffat henne.
Man vänjer sig så fort vid att ha någon vid ens sida, och när man är åtskilda blir det verkligen som ett tomrum.
Nu pratar jag inte bara om Emma.

Alla ni som skickar sms, ringer, skickar blommor osv. Jag/Vi är oerhört tacksamma och vi känner verkligen erat stöd i denna svåra stund.
Det är inte alltid vi orkar prata utan vi får ta en sak i taget och jag kan prata för mig själv och säga att jag måste vänta med att svara tills jag känner mig redo.

Jag vet att jag inte skulle klara en sekund utav det här om jag inte hade min familj hos mig. Mammas underbara vänner och släkt. Mina närmsta vänner som stöttar mig på olika sätt. Emma, Sara, Sofia, Celia, Helén & Camilla. Vad skulle jag göra utan er?
Önskar att jag hade er nära inpå dygnet runt.
Jessi o Lisa, jag saknar er mer än ni någonsin kan förstå.

Den 15:e december.

Klockan 14.00 den 15:e december fick jag beskedet vi länge har vetat skulle komma. Hur mycket man försökt ha kvar hoppet och styrkan så var det som hände oundvikligt.

Min mamma, Kajsa Fahlgren, världens mest fantastiska människa, hustru och mor lämnade vår värld för en bättre, smärtfri värld.

Min mamma har alltid varit den varmaste, mest godhjärtade kvinna som någonsin funnits. Det kan varenda människa som någonsin träffat henne intyga.

Hon la ner sin själ i sitt arbete med sjuka människor och stöd för anhöriga. Jag kan inte räkna upp många människor som jag vet har varit så uppskattade som min mamma.

Jag är glad över att hon inte har ont längre, hennes lidande är över och det behövde inte pågå länge. Det gick oerhört fort från det att vi fick beskedet i början av augusti. Men jag vet i alla fall att hon inte har ont där hon är nu.

Vi i familjen sitter mest och håller varandra i handen, försöker stötta varandra så mycket som det går, och gråter mest hela tiden. Vi har framme kort på varenda ledig yta i lägenheten och kan ändå inte stirra oss mätta på denna underbara person som har lämnat oss. Vi tittar på familjevideos och där är det lite svårt, för det känns som att jag har haft två mammor.

En som har varit frisk, stark och glad under hela mitt liv. Sen en som varit sjuk, svag och haft ont under några månader av mitt liv. Att den sjuka är borta, det har jag accepterat. Jag vet att jag inte kommer att få se henne igen, men den friska - MIN mamma. Henne förväntar jag mig se vilken sekund som helst.

Hon är en sådan levande person, och det faktum att jag aldrig kommer att få se henne igen är det mest otänkbara jag någonsin kan tänka mig.

Jag vill höra hennes röst, se hennes fantastiska leende, bli omfamnad av hennes mjuka armar och pussa på hennes lena panna.

Katastroftiming.

Igår mådde jag hur bra som helst, hade en bra dag med några ärenden, ett par timmar hos M på sjukhuset och lite mer julstök på kvällen. Fredrik kom förbi vid sjutiden och vi kollade igenom bilderna från senaste plåtningen.
När Fredrik hade gått ställde jag mig och lagade lite kvällsmat, då jag började känna en svidande känsla i bihålorna. Kvällen fortsatte och det blev bara värre och värre, för varje minut som gick. Har aldrig varit med om en förkylning som exalerar så oerhört fort.
Så nu ligger jag i sängen, har kört fram TVn till dörröppningen, snorar och dricker te. Mår vrålkasst.

Vad som är ännu värre är att det var meningen att jag skulle vara hos M på sjukhuset hela dagen idag, sitta vid sängkanten och bara vara. Så det gör ju inte att jag känner mig bättre.
A och M's ena bror Jonas är där nu i alla fall och de skulle stanna ett bra tag till. Så det var tur.
Får sända kärlek, stöd och styrka härifrån sängen istället.

Julstök och julbök

Helgen är över, Sara har åkt hem och imorgon kommer Emma tillbaka från Uppsala.

Igår bakade jag och Sara julgodis - rostade mandlar, Mozartkulor och smörkola. Jag brände så klart vid första satsen med smörkolan. Sara undrade upprepade gånger om kolan verkligen skulle koka så kraftigt på hög värme? Jaaa, det är inga problem. Jag vet vad jag håller på med svarade jag bara övertygat. Tills jag rör lite till i kolan och undrar varför den har blivit så mörk? Sara skrattade bara.


Det blev en till sats som blev jättelyckad som tur var. Jag hade dock lite för mycket olja i pannan så de blev nästan lite flottiga när vi skar upp dem och vek in dem snyggt i smörpapper. Mandlarna blev kollosalt goda och jag har gjort ytterligare en sats till idag som jag smaksatte med lite kanel, blev smaskens! Gjorde även en till omgång smörkola som jag smaksatte med pepparkakssmak. De blev verkligen uuurgoda, men eftersom jag inte ville ha kolorna för flottiga så jag tog lite mindre olja i pannan. Men istället så tog jag ju så klart för LITE så det blev ett h-e att få upp kolan ur pannan istället. Hehe, det blir då aldrig riktigt bra.


Så här helgalet såg det ut när vi gjorde rostade mandlar!


"Röra hela hela hela tiden" Mozartkulor i förgrunden
Så här fina blev mandlarna till slut!

En duktig border.

Stella bugar

Stella avrättas.

Hon är fantastisk

Min hund är helt otrolig.

Nu är vi klara med morgonens promenad och en stunds aktiveringsträning.
Jag kan nu sitta mitt emot Stella och "bolla" fram och tillbaka. Jag är helt mållös. Jag har aldrig någonsin kunnat rulla en boll utan att få en svart bc flygandes runt benen. Nu knuffar hon snällt bollen tillbaka till mig! :-) Hur duktig som helst. Men samtidigt jättetaggad och glad och sugen på att jobba.

Nu ska jag iväg och titta på Alice som ska sjunga solo i skolans luciatåg, helt underbart roligt ska det bli. Ikväll vankas det Sara !
Som jag längtar så hemskt mycket efter.

Ett försök att hålla sig sysselsatt.

Jag pysslar. Jag gör julkort.
Jag är nogrann, ger inte bort ett julkort som jag inte är riktigt nöjd med, och jag skickar en hel del. Jag lägger mycket energi och tid på mina kort, och de gör med andra ord att jag kan hålla mig sysselsatt i ganska många timmar.
Om det är någonting jag behöver just nu så är det att ha något att göra, när jag inte är hos M på sjukhuset eller när jag är på jobbet.

Så när mina julkort är klara vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på! Det blir mycket tricksträning med Stella numera också, hon tycker det är jätteroligt och går själv och släpar fram lådan med aktiveringsleksaker numera.
Vi står lite stilla i "städleken" då Stella har fattat ett litet för stort tycke för burkarna hon ska städa upp, nu kastar hon sig över dem och vill tugga upp dem. Hon kan inte bestämma sig för vilken burk hon ska ta upp först utan står och försöker få in alla fyra i munnen samtidigt. När hon tappar en, släpper hon den hon har i munnen och börjar om.
Så vi tar det väldigt sakta, jag har kvar Ninas ord i bakhuvudet om att Stella kan ha lite prestationsångest då och då, så jag tänker inte puscha fram någonting.

Dock har vi gjort ett enormt framsteg inom ett annat område. Stella har lärt sig att PUTTA på sin boll! :-) Jag trodde att det skulle bli riktigt dundersvårt då min hund knappt kan passera ett runt föremål utan att attackera det och massakera det. Men hon fattade extremt fort vad det var jag ville, nu knuffar hon bollen rakt i knäet på mig och är jätteduktig. Det är verkligen roligt!

Buga börjar vi få till riktigt bra också, hon är så fin min hund när hon står där och putar med rumpan :-) Men både buga och putta bollen är ju fortfarande med mig sittandes på golvet. Jag vill inte gå för fort fram nu. Jag tror att jag har gjort det omedvetet tidigare och vill inte sätta någon press på henne...
Hon är ju det bästa som finns!

Det är svårt att blogga.

När man inte har något roligt att skriva om.

Jag har varit på sjukhuset i nästan ett dygn nu och känner mig totalt utmattad. Det tar på krafterna att sitta där, men jag skulle inte befinna mig någon annanstans. M är trött, svag och orkar knappt prata. När jag pratade med S för en stund sen så hade M piggat upp sig lite. H*n pratade lite, kunde dricka lite bättre och det känns skönt.
Jag sov där inatt, vid M's sida och bara låg där och lyssnade på snarkningarna och andningen. Dock blev det inte många timmars sömn och jag klev upp vid halv sex tiden. Sen har jag varit kvar på sjukhuset hela dagen, tills S kom. Hon är kvar där nu och sover där inatt. Pratade precis med henne och tydligen så var M mycket piggare nu på kvällen. H*n skulle få i sig lite coca cola och en isglass när jag ringde och hade tom pratat lite. Så det känns bra.

Jag klarar inte av att jobba som det är nu, utan ska vara hemma från jobbet även imorgon. Ska åka in till Sahlgrenska när S ska åka hem och tillbringa så många timmar som möjligt med M.

Utan Emma hade jag inte klarat många timmar av den här tiden. Jag älskar dig så mycket att det inte finns ord stora noga att beskriva det.
Ikväll när Emma och Stella kom hem så kunde jag för första gången ta mig igenom ett samtal om sjukdomen och vad som kommer att hända, utan att bryta ihop totalt. Jag har så svårt att prata om det, för jag tycker det är så jobbigt att gråta så mycket, men nu känner jag att det åtminstone börjar bli lite lättare