Sedan i måndags har vi levt i en liten kokong här i pappas lägenhet i Linné. Jag, pappa, Sara, Alice och så Stella då så klart. Ingen av oss har gjort många knop utan vi har bara spenderat tid med varandra. Jag och Sara hostar och har oss och jag snorar ut fem liter i minuten.
Idag tänkte jag dock åka hem, ska träffa Emma för första gången på över en vecka. Känns hur konstigt som helst att inte ha träffat henne.
Man vänjer sig så fort vid att ha någon vid ens sida, och när man är åtskilda blir det verkligen som ett tomrum.
Nu pratar jag inte bara om Emma.
Alla ni som skickar sms, ringer, skickar blommor osv. Jag/Vi är oerhört tacksamma och vi känner verkligen erat stöd i denna svåra stund.
Det är inte alltid vi orkar prata utan vi får ta en sak i taget och jag kan prata för mig själv och säga att jag måste vänta med att svara tills jag känner mig redo.
Jag vet att jag inte skulle klara en sekund utav det här om jag inte hade min familj hos mig. Mammas underbara vänner och släkt. Mina närmsta vänner som stöttar mig på olika sätt. Emma, Sara, Sofia, Celia, Helén & Camilla. Vad skulle jag göra utan er?
Önskar att jag hade er nära inpå dygnet runt.
Jessi o Lisa, jag saknar er mer än ni någonsin kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar