Den 15:e december.

Klockan 14.00 den 15:e december fick jag beskedet vi länge har vetat skulle komma. Hur mycket man försökt ha kvar hoppet och styrkan så var det som hände oundvikligt.

Min mamma, Kajsa Fahlgren, världens mest fantastiska människa, hustru och mor lämnade vår värld för en bättre, smärtfri värld.

Min mamma har alltid varit den varmaste, mest godhjärtade kvinna som någonsin funnits. Det kan varenda människa som någonsin träffat henne intyga.

Hon la ner sin själ i sitt arbete med sjuka människor och stöd för anhöriga. Jag kan inte räkna upp många människor som jag vet har varit så uppskattade som min mamma.

Jag är glad över att hon inte har ont längre, hennes lidande är över och det behövde inte pågå länge. Det gick oerhört fort från det att vi fick beskedet i början av augusti. Men jag vet i alla fall att hon inte har ont där hon är nu.

Vi i familjen sitter mest och håller varandra i handen, försöker stötta varandra så mycket som det går, och gråter mest hela tiden. Vi har framme kort på varenda ledig yta i lägenheten och kan ändå inte stirra oss mätta på denna underbara person som har lämnat oss. Vi tittar på familjevideos och där är det lite svårt, för det känns som att jag har haft två mammor.

En som har varit frisk, stark och glad under hela mitt liv. Sen en som varit sjuk, svag och haft ont under några månader av mitt liv. Att den sjuka är borta, det har jag accepterat. Jag vet att jag inte kommer att få se henne igen, men den friska - MIN mamma. Henne förväntar jag mig se vilken sekund som helst.

Hon är en sådan levande person, och det faktum att jag aldrig kommer att få se henne igen är det mest otänkbara jag någonsin kan tänka mig.

Jag vill höra hennes röst, se hennes fantastiska leende, bli omfamnad av hennes mjuka armar och pussa på hennes lena panna.