Nära-döden-upplevelse....!!

I måndags så vaknade vi samtidigt som Peter då han åkte till jobbet tidigt. Jag och tjejerna åkte raka vägen till klubben för att börja dagen med en promenad. Vi tog torsdagsrundan och traskade på i rätt bra takt. Hundarna var på bra humör, inga skott från skjutbanan och det kändes fridfullt i skogen.
Det finns en glänta på torsdagsrundan, där det alltid ligger en himla massa älgskit, och på sommaren springer jag gärna förbi där fort då det alltid vimlar av flygande, vidriga älglöss där. Man kan med andra ord sammanfatta det med att jag alltid tänker på älgar när jag går där, även om jag inte har sett någon... Jag traskar på som vanligt, i godan ro, och har hundarn kanske 50 meter framför mig... När jag kommit upp i skogen igen ser jag hur Stella står blickstilla och tittar på något... Jag kommer närmare, och ser hur en massiv älgko står 10 meter (jag mätte!) ifrån Stella och jag fryser till...! Jag kallar in båda hundarna, som kom på en gång och ställer mig snett bakom ett träd, med blicken fixerad på älgen - som fortfarande inte rört sig. Hon står bara där och tittar på oss (i själva verket planerade hon nog sin anfallsstrategi) och paniken ökar i världens mest älgrädda Elin... Till slut går hon därifrån, lugnt och stilla (planerade nog om till ett bakhåll längre fram) och jag vågar fiska upp min telefon... Ringer Hanna som är en älgexpert (hon har också träffat på dem o skogen) och hon får lugna mig med att de inte attackerar... Jag tillägger att om hon inte hör något mer från mig så ligger jag någonstans i en älgmage (den såg banne mig hungrig ut!) och Hanna lovar att hitta mig i djupa skogen trots det. Bra vän det där. Jag stod fastfrusen i fem minuter till innan jag vågade röra mig, då jag ser mördarälgen klättra upp för ett berg.. (här har hon antagligen ändrat sin strategi från bakhåll till luftanfall) och jag lägger benen på ryggen, till hundarnas förtjusning, som var trötta på att sitta och vänta... Hem kom vi till slut, hela och utan fler älgattacker... Men visst låter det som att jag hade en himla tur som undkom med livet i behåll?!