I vanliga fall hade detta varit en bra dag...

Solen sken för mamma idag, det vet jag och jag vaknade av att solen sken in genom fönstret och hundarna som kom krypandes upp mot mitt ansikte för att tvätta bort nattens salta tårar.

Det blev ett sammanbrott på förmiddagen, men tog mig sedan samman och kom iväg på promenad runt klubben med Sarah o Combat. Solen sken, löven glänste i olika färger, hundarna glada, pigga och smutsiga - kändes fint. Gick dock omkring med en molnande känsla i kroppen....

Idag skulle världens bästa mamma fyllt 54 år och den 27 oktober har alltid varit full med glädje, skratt och massa kärlek.

Men Sarah och hundarna fick mig att tänka på annat en stund och det blev faktiskt lite agilityträning när vi ändå var på klubben. Trots att jag tränade med Stella för Jenny igår fick hon köra några små varv, bara för att hon var glad och taggad TROTS att vi var på klubben - annars brukar det ju bara vara Freja som får följa med dit. Freja fick också springa ett par varv och var duktig. Jag hade framme en tunnel, a-hindret och två hopphinder och gjorde bara några olika kombinationer lite fram och tillbaka. Freja var väldigt duktig och jag fick även repeterat lite starter från Jennyträningen igår, vilket kändes fint!

Innan jobbet åkte jag upp till graven, köpte med mig ljus, en krans med lilja på och ett mosshjärta som jag köpte åt Jonasfamiljen att sätta där. Det var som vanligt lika svårt att stå där på gräsmattan, tittandes ner på graven fylld med blommor och ljus. Många hade hunnit dit innan mig vid 13 och kan tänka mig att det är ännu fullare nu med smyckningar.

Det är konstigt, jag saknar min mamma varje dag, varje timme, varje minut, ja varje sekund - men den senaste tiden har jag haft så svårt att gråta över det... Jag blir ledsen, deppig, går ner mig helt - men tårarna bara bränner på insidan... Men så fort jag kommer till graven så bara släpper det, helt och hållet.

Ingen kommer någonsin glömma min Mamma.