En bragd är utförd.

Hur vi genomförde detta, utan att ta livet oss själva, agilityhindren eller bilarna - det är en fråga bara Han där uppe kan svara på. Hela söndagshistorien kommer här:
Efter årsmötet satt vi fortfarande med lite panik i kroppen. Hindren måste flyttas till Scandinavium, helst idag (söndag) men senast tisdag klockan 17.00. Vägen till klubben var oplogad och helt och hållet omöjlig att ta sig fram på. Längst där inne på klubben stod hindren i tryggt förvar, utom räckhåll. Det ringdes samtal till alla hundklubbar och kontakter vi kunde komma på, vilket inte var helt lätt då inte alla har möjlighet att låna ut en halv hinderpark i en hel vecka. Till slut fick vi ändå besked om att vi fick låna hinder från Kungälvs BK och Sonjas hinderpark i Kungälv. Fantastiskt! Jag och Sarah begav oss till Scandinavium, hämtade lastbilen och begav oss. Det börjar bra med att vi kör tjugo meter, ska köra ut från Scandinaviums område - sen kör vi fast i modden. Suck.
Men iväg kommer vi till slut och får sedan besked från Emma & Hanna som gjort en liten check på klubbens väg - och de har fått den plogad! Tjejerna möter en het plog-man som plogar ända fram till hindergaraget på klubben och lyckan är gjord. Sarah styr lastbilen åt rätt håll och vi sitter båda tysta och ber till Han där uppe om kraft för att komma upp för första backen. Det visade sig inte vara helt enkelt, men TILL slut kommer vi upp. Elin sitter bak i snön på flaket, parerar lastbilens hjul som värsta hästgrooomen. Får möte på de värsta ställena på vägen som bara går, Sarah får om och om igen backa tillbaka och göra nya försök. Men vi tar oss framåt, sakta men... nä, inte säkert egentligen heller. Får sedan totalstopp på raka vägen, (isfläckar må ni dö en långsam och smärtsam död) men får sedan coachning av en promenerande man. Som dock inte var lika optimistisk som vi "Ni kommer aldrig fram till klubben i den här bilen. Aldrig!" Sarah och jag bara tittade på varandra - det var aldrig något snack om saken. Vi SKA fram, om vi så ska dö på kuppen. Sarah parerar denna j-vla lastbil och sladdar omkring på den hala vägen som hon aldrig gjort något annat!
Fram kommer vi till slut, hinder kånkas och kånkas och Hanna fryser nästan av sig fötterna på kuppen. Jag går ner mig i snön. (på bilden STÅR jag upp) Men vi kämpar på!
Ta sig tillbaka visade sig inte vara en enklare uppgift, men laddade med tygmattor och ett jävlar annamma så gör vi ett försök. Sarah tar upp lastbilen upp för backen på andra försöket och vi jublar!
Självklart får vi ett rejält stopp igen, och modet är på väg att svika mig efter många, många försök att få lastbilen att röra sig. Men nejdå, det bara spinner och spinner. Mattorna flyger all världens väg. Vi drar upp pinnar och ris för att hjälpa lastbilen att få fäste och Emma och jag puttar på för allt vi har. Till slut kommer Emma på den briljanta idén att vi har sandsäckar (till tunnlarna) på flaket och en påse töms ut. Många försök åter igen, och till slut kommer vi iväg. Lyckan är obeskrivlig.
Efter ytterligare många om och men är vi till slut hemma hos Hanna, efter att ha lämnat av alla hindren inne på Scandinavium och hämtat mat hos Thoos thai.
(holses al not alloud outsile the alena duling the plemeses) Många skratt, många tillfällen då man bara ville brista ut i gråt eller bara sätta sig rakt ner i snön. Hade aldrig klarat en bråkdel av denna bragd utan er mina bästaste tjejer! FY FAN vad bra vi är!

Träningsvärken idag, ska jag inte ens börja tala om. Jag har fortfarande extrem träningsvärk i mina rumpmuskler efter bowlingen, och idag - ja, it's nooooot good.
Bilder snodde jag från Sarah :-)